olasjunnesson

Nu i helgen hade vi vår första planering inför EB spanien. Kunde inte börjat sämre.

En i teamet stannade himma pga vinterkräksjuka.  Jag fick ge upp vid middagstid igår. Fick världens migrän! Så illa har det inte vatt sedan tiden fm (före Maria)

Så stackars Emil och Matilda fick klara sig själva en stor del av helgen.

Jag har sen dess legat däckad 24 timmar. 

Sen att vi hade strömavbrott hela eftermiddagen.  Nåja jag kunde ju sova ut det men när ljuset fladdrar och går om och om igen kan man inte riktigt lita po elen !

Söndagen avslutades iallafall lite bättre.  Efter att ha velat fram och tillbaka kände jag mig tillräckligt ok för att våga mig po sprintpasset.  Inget jag ångrar. Maria hade tidigare i veckan sagt att det skulle bli riktigt tufft. Då väcktes hoppet skulle hon tjuvstarta po nya sprintreleasen?

Fast det hade jag ju hunnit glömma så när hon och Åsa skulle teama passet blev jag först oroad å sen glatt överraskad när de faktiskt skulle köra nya releasen.  Jag hade ju fått vänta med att prova den till julhelgen annars. Vilket är nästa gång jag kan gå po sprint!

Detta är ju den bästa releasen hitintills.  Har ett långt segment med styrka. Den delen av sprinten jag älskar mest. Å det blev ännu bättre eftersom vi skulle göra det två gånger. Alltså jag tog i för 17. Dvs mitt motstånd låg po 17. Det var åtminstone två steg högre än nån jag såg runt mig!

Å jag bara älskar när två granna töser ger mig uppmärksamhet.  Åsa var ute å coachade å Maria skrek po mig i mikrofonen!

Enda glädjedödaren var att det inte var riktigt optimalt att köra efter att ha fastat hela helgen.  Magen skrek nått så innerligt

Men jäklar Maria, om två veckor då kör vi skiten ur passet!

Men vad är det som händer po gymmet? Jag blir mer och mer orolig för hur det kommer att förändras. Det enda som håller mig kvar just nu är gemenskapen med dem jag brukar prata med. Annars hade jag nog bytat till ett i Eslöv po studs. Jag får väl ta första kvartalet  nästa år och prova dem olika innan jag bestämmer mig!