Är så trött po att ha ont. Om det inte är ryggen så är det knäna, eller armarna, armbågen och nu senaste en inflammerad sena i höger axel.
Det värsta är att jag kan inte beskylla Maria för det så.......
Iallafall fortsätter min löpträning. 13 kilometer stod po tur å ska man springa 13 kilometer tar man naturligtvis Joannas tolva.
Fast jag var lite tveksam. Skulle knäna hålla? Det är ju mest asfalt å jag har inte sprungit så mycket po asfalt.
Sagt å gjort jag började springa. Sakta men långsamt, de första 6 kilometrarna höll jag ett ungefärligt 7,30-35 tempo po.
Knäna kändes ok liksom ryggen. Har jag nämnt att jag har ont i den åsså?
Det största problemet var faktiskt axeln. Jag kände att jag inte arbetade lika mycket med högra.vid 6 kilometern ungefär passerar man ån vid lilla Harrie.
Varför hade inte Paula en vätskekontroll där?
Sen börjar uppförsbacken. Tänk att det var här Kalle elvas arme gick för att massakrera den danska befrielsearmén.
Tempot sjönk drastiskt men kändes ändå bra. Var ju inne i flytet.
Väl uppe var det dags för nästa obefintliga vätskestation! Jag får väl stryka systerdottern ur mitt testamente, igen!
Sen var det lite upp å ner innan man korsar ån igen vid Rinnebäck. Därefter var det bara cykelvägen till gymmet, slätt å fint så jag kunde öka lite po slutet!
Egentligen skulle jag sprungit en 13 kilometers runda igår. Joannas tolva t.ex.
Å nä jag kommer aldrig att låta henne glömma att hennes tolva är 13 km!
Men jag känner mig lite sliten, ont i ryggen å det stramar nått infernaliskt bakom vänstra knäet.
Så när mitt schema blev ändrat att jag faktiskt kunde va med po löppasset var det ju ingen tvekan om att jag skulle ta en vilodag istället.
Så nu kunde jag va med po ett sista pass med Joanna.
Var väl lite orolig eftersom jag springer låååångsamt.
Men det gick bra. Vi började med lite pw. Började springa i långsam takt. Så långsam att jag faktiskt funderade po att springa om de andra.
Joanna körde lite teknikträning med oss. Något jag verkligen behöver!
Sen bidde det intervaller 1 minut springa, 1 minut gå.
Det intressanta här var att jag var nere po tider under 7 minuter per kilometer nästan 6.30 vid nått tillfälle.
En annan intressant sak var när vi skulle gå. Då haltade jag po vänster ben för att jag hadde ont i knät och po höger ben för att jag är svag i det. Undras om det såg kul ut bakifrån?
Det där med att springa. Ena gången är det vara så.... nästa är det för......
Häromdan tog jag mig en tur runt hemmet. Hade kollat upp vad som borde va lagom långt. Å om det skulle vara längre är det ju bara en bonus.
Började bra. Grusväg de första 4 kilometrarna sen 1500 meter asfalt innan det bidde grusväg igen. Höll ett bra tempo. Fast jag sprang sakta. Som vanligt. Lyckades jag hålla ett tempo po 7.30 per kilometer. Lyckades faktiskt hålla det hela 6 km. Så hurra för mig!
Sen gick det betydligt långsammare de kommande 3 kilometrarna innan jag kom ut po 108an å asfalt den sista biten. Faktum är att jag kunde öka så jag sprang in po ett 6.30 tempo.
Enda smolken var att runda bara var 10 km. Jag som skulle springa 11!
Veckans andra löppass tog jag i skrylle. Sprang milen där för nån vecka sen å tänkte att om man kombinerar milen med 2 kilometers rundan så blir det ju tolv kilometer. Å som bonus får man då springa uppför två mördarbackar.
Så sagt å gjort. Startade i ett låååååååångsamt tempo. Kom aldrig under 7.40 i snitt men jag sprang hela. Inklusive de två mördarbackarna!
Tiden är inte det viktiga utan det viktiga är att jag fortfarande har ett hopp om att våga köra maratoner i september.
Även om rundorna är sådär en 7-8 kilometer kortare än vad jag hade tänkt de skulle vara vid den här tiden!
Vem fasiken kom po att jag skulle springa ett Marathon? Å varför?
Finns det nått tradigare än att springa? Å jobbigt är det också?
Vi kan konstatera att denne blir ju inte för besviken ifall de måste ställa in pga coronan!
Men så länge de inte gör det får jag väl träna å se hur långt jag kommer till september.
Denna veckan har ju faktiskt inneburit lite plus! Jag har faktiskt sprungit två ggr, totalt 1.65 mil.
Men fy Faen. I måndags tog jag en runda po 6,5 km vid 3 sådär kändes det bara jobbigt. Inte fysiskt men tradigt. Fick verkligen anstränga viljan å ta mig runt,
I går lyckades jag få med mig lille kusinen po milen i skrylle. Var med bävan för jag brukar inte ha sällskap å jag vet att jag nog inte kommer att prata så mycket. Dessutom är han mer vältränad så risken fanns att jag skulle gå ut rör hårt å bli tvungen att gå. Å det var nära mellan 3 å 4 km. Jävla drygt uppåt. Bara att koppla po viljan men efter 7 ,8 kilometrar blev jag tvungen åt gå när det var uppför. Å det är där mördarbacken finns. Men jag kom igen när det var slätt så vi kunde fortsätta in till mål. Å förbi. För det saknades 400 meter till milen å det var det som var målet.
Nu har jag ialla fall planerat de närmaste löprundorna. Ska ju öka 10 % i veckan. 12 kilometrarna blir intressanta då tänkte jag åka tillbaka till Skrylle, ta milen å fortsätta po 2,2 kilometers rundan. Dvs mördarbacken 2 ggr.
En stolt skåning som närmar sig svaret på livet,universum och allting! Kanske kommer jag då att få reda på frågan! Lagom virrig men rätt så snäll. Men säg det inte till nån, jag vill inte att mitt rykte som ond skall försvinna!
