olasjunnesson

Kan man sen välja mellan 3 olika distanser, 4 km, 7,6 km eller springa båda den så kallade döskallen.  Fast förra året bangade Johan å ville bara springa 4 km. 

Därför blev jag lite förvånad när han föreslog döskallen i år men.....

Sakt å gjort.  Otroligt taggade. Nä överhuvudtaget inte! Körde vi ner. Kallt å blåsigt, vinden gick rakt igenom så man var som en istapp innan start. Jaja. Förra året kom det snöblandat under färden. 

Vi började med  4 km. Vis av erfarenhet följde jag min nya taktik. Springa långsamt men springa hela.  Å det gjorde jag.  Var bara i de värsta uppförsbackarna jag gick eller när jag låg sist i kön å blev tvungen!

32 minuter. 5 minuter snabbare än förra året.

Sen blev det till att vänta po starten för det långa loppet. Å när det väl gick igång tog det nog en kilometer innan jag hade blitt av med stelheten i benen! Fast då hade jag tagit den placering jag skulle ha ändå in i mål. Sist!

Första varvet gick bra. Jag höll min taktik å kände att jag faktiskt hade kondisen att springa.  Det som skulle stoppa mig var benen!

Andra varvet, nu kände jag åt jag fick börja ta till lite vilja, det berömda pannbenet! Var nästan så att jag väntade po när jag skulle ge upp men det rullade po! 

Var tillochmed så att jag började springa genom alla vattenpölar för jag var lite besviken po att vanan var så torr.

Tills inov8 backen. Där kände jag att all energi tog slut. Jag började vingla,  kände mig lite dizzy men det var vara att fortsätta med mitt lunklöpande tempo!

Men nästa rejäla uppförsbacke jisses. Hade jag gett upp där hade jag nog vatt kvar än. Sakta men osäkert tog jag mig upp. Sen därefter kom painkiller ett stup rakt ner. Orkade inte springa nerför så jag gick fortsatte 100 meter å sen insåg jag att om jag inte började kuta nu skulle jag inte göra det överhuvudtaget.  Så rakt genom publikhavet. Blicken fäst vid en punkt strax framför skorna å springa för allt vad tygen håller. Ja eller nått sånt! Kom till baksidan av åskådarkullen. Första biten kröp jag po händer å fötter sen planade det ut så jag kunde gå. Stannade till en kort sekund  för att sen fortsätta. När jag kom över krönet å var po väg ner såg jag Johan springa i mål.

Men nu var det bara uppför en sista gång sen runda kurvan å spurta in i mål å plock in målgångsmuggen! 

Hade redan innan bestämt mig för att jag skulle satsa. Jag visste att om vi hamnade långt bak i ledet skulle det inte gå så fort så jag tänkte försöka ligga Joanna i häcken så länge det bara gick.

Det var ca 300 meter sen sprang hon om smågrabbarna framför oss å skapade en lucka po 40-50 meter.  

När jag väl bestämde mig för att springa om grabbarna var luckan ännu större men jag såg att hon låg sist i ledet så jag försökte knapa in. Kom nästan ifatt hade bara en drygt 15 meter kvar när det kom en jävla backe! Hade nog förträngt den! Ner å runda stolpen å så upp igen. Där Å då visste jag att jag inte hade en chans att komma ifatt så jag saktade ner till ett tempo jag visste att jag skulle orka hålla hela vägen.

Joanna såg jag inte igen förrän  jag gick i mål!

Men jag fortsatte i mitt  eget låååångsamma tempo. Lät de som hitintills legat bakom mig springa om. 

Å det var jobbigt. Jag tänkte att det här går inte, funderade till och med po att börja gå men fortsatte springa.

Å sen bara flöt det po. Har ju glömt att det tar ett par kilometer innan man kommer in i flytet!

Det kändes som att banan var kortare.  När jag kom upp till skjutbanan för sista gången hade jag ju så mycket energi att jag kunde kosta po mig en selfiepaus. Sen ökade jag takten men den skitlånga sista sträckan hade kortats ner rejält. Jag kom ut po asfalten alldeles för snabbt, drog po spurten å sprintade in i mål!