olasjunnesson

 Å nu kom resultatet.  Jag väger 15 kilo mer än i januari. 

Jag som vid det här laget skulle haft klädstorlekar utan x i namnet. Kunna springa ett maraton. Å lyft min dubbla kroppsvikt i marklyft. I bänkpress hade jag nöjt mig med min kroppsvikt!

Så vad göra?

Det är ju bara att börja om. Koncentrera mig po att äta bättre och göra av med mer energi!  Ni vet det där "lätta" recept po att gå ner i vikt!

Å så naturligtvis börja träna igen med bästaste PTn Maria

Nu är det ju inte bara positivt att träna med Maria.

Hon är ju nått av en idol för mig å att då visa upp hur dåligt det har gått för mig, hur tjock, svag å orkeslös jag blivit! 

Dessutom får hon ju alltid se min sämsta sida. Hur jag försöker komma undan, fuska, ger upp!

Å så får man ju så ont i dagar efteråt.

Sen är det ju rätt långt att köra. Tar lika lång tid enkel resa som ett pass!

Fast allt vägs ju upp av det positiva. 

Hon får mig att anstränga mig mycket mer än vad jag hade gjort själv!

Tekniken blir ju så mycket bättre.

Jag tycker det är kul. Å jag tror hon också gillar det, iallafall när hon ställer sig i vagnen jag puttar över hela rummet.

Å så är det ju Maria.  Ett pass med henne ger mig så mycket energi att det håller i sig veckor efteråt!

Å nä jag kommer aldrig att låta henne glömma att hennes tolva är 13 km!

Men jag känner mig lite sliten, ont i ryggen å det stramar nått infernaliskt bakom vänstra knäet. 

Så när mitt schema blev ändrat att jag faktiskt kunde va med po löppasset var det ju ingen tvekan om att jag skulle ta en vilodag istället.

Så nu kunde jag va med po ett sista pass med Joanna.  

Var väl lite orolig eftersom jag springer låååångsamt. 

Men det gick bra. Vi började med lite pw. Började springa i långsam takt. Så långsam att jag faktiskt funderade po att springa om de andra.

Joanna körde lite teknikträning med oss.  Något jag verkligen behöver!

Sen bidde det intervaller 1 minut springa, 1 minut gå.

Det intressanta här var att jag var nere po tider under 7 minuter per kilometer nästan 6.30 vid nått tillfälle.

En annan intressant sak var när vi skulle gå. Då haltade jag po vänster ben för att jag hadde ont i knät och po höger ben för att jag är svag i det. Undras om det såg kul ut bakifrån?

Finns det nått tradigare än att springa? Å jobbigt är det också?

Vi kan konstatera att denne blir ju inte för besviken ifall de måste ställa in pga coronan!

Men så länge de inte gör det får jag väl träna å se hur långt jag kommer till september. 

Denna veckan har ju faktiskt inneburit lite plus! Jag har faktiskt sprungit två ggr, totalt 1.65 mil.

Men fy Faen. I måndags tog jag en runda po 6,5 km vid 3 sådär kändes det bara jobbigt. Inte fysiskt men tradigt. Fick verkligen anstränga viljan å ta mig runt,

I går lyckades jag få med mig lille kusinen po milen i skrylle.  Var med bävan för jag brukar inte ha sällskap  å jag vet att jag nog inte kommer att prata så mycket.  Dessutom är han mer vältränad så risken fanns att jag skulle gå ut rör hårt å bli tvungen att gå. Å det var nära mellan 3 å 4 km. Jävla drygt uppåt. Bara att koppla po viljan men efter 7 ,8 kilometrar blev jag tvungen åt gå när det var uppför.  Å det är där mördarbacken finns.  Men jag kom igen när det var slätt så vi kunde fortsätta in till mål. Å förbi. För det saknades 400 meter till milen å det var det som var målet. 

Nu har jag ialla fall planerat de närmaste löprundorna. Ska ju öka 10 % i veckan. 12 kilometrarna blir intressanta då tänkte jag åka tillbaka till Skrylle,  ta milen å fortsätta po 2,2 kilometers rundan. Dvs mördarbacken 2 ggr. 

Å så säger folk att jag inte är klok!

Men jag var ju inte där!

För ca två veckor sen tog jag de första löpstegen  po länge. Det var ca 1 km haltande löpning längs kävlingeriver bort till bron. Sen vände jag å haltade  tillbaka.  Det var då jag insåg att jag kanske inte skulle riskera nått med att springa 17 km traillöpning.  

Så det är tungt nu!

Får jobba med min RMI så det stänker om det. Känner att det går framåt, benet wobblar inte lika mycket längre utan det känns stabilare runt knät. Men ändå!

Har faktiskt funderat po om jag ska ge upp planerna po att delta i Helsingborgs marathon. Istället ska jag fokusera po att bli ok å sen se om jag kan köra en mara. Hade sluppit stressen.

Nåja jag ska springa 3 kilometer i morgon å sen ska jag sakta öka distansen så får jag se om jag känner mig redo för en mara i september.  Annars får jag väl ta den nästa år!

Säger de!

Vilken jävla känsla då undrar jag? Är det den brännande, svidande rumpan? Som om nån hade gått lös po den med en ridpiska! 

(Fråga inte hur jag känner till den känslan)

Det började redan när jag körde in po parkeringen och såg Sprinkles.  Det betyder att Kävlinges minsta men tuffaste brandkvinna var och tränade. När det sen visade sig att hon precis hade kommit och också skulle träna där nere......

Po uppvärmningen kunde jag öka hastigheten och gå i mitt vanliga PW tempo!

Jag kunde köra igenom alla övningarna po passet. Även om jag fick gå ner lite mer i vikter än vad jag tänkte från början!

Fast det var två av övningarna jag inte gjorde. Spyan kunde jag inte göra för de hade tagit bort kuddarna. Burpeesen hoppade jag över men säg inget till Maria 😉

Jag hade sällskap hela tiden, min idol körde ju sitt pass brevid mig. Så vi kunde snacka och skratta en hel del.  Hon visade till och med fingret och räckte ut tungan.

Å tänk så glad man kan bli av att benen woblar när man går nerför trappan! 

Den sista glädjepunkten var  att de hade fått in nya glassar. Å sen var det dags för ett rörlighetspass med Åsa!

 

Hade redan innan bestämt mig för att jag skulle satsa. Jag visste att om vi hamnade långt bak i ledet skulle det inte gå så fort så jag tänkte försöka ligga Joanna i häcken så länge det bara gick.

Det var ca 300 meter sen sprang hon om smågrabbarna framför oss å skapade en lucka po 40-50 meter.  

När jag väl bestämde mig för att springa om grabbarna var luckan ännu större men jag såg att hon låg sist i ledet så jag försökte knapa in. Kom nästan ifatt hade bara en drygt 15 meter kvar när det kom en jävla backe! Hade nog förträngt den! Ner å runda stolpen å så upp igen. Där Å då visste jag att jag inte hade en chans att komma ifatt så jag saktade ner till ett tempo jag visste att jag skulle orka hålla hela vägen.

Joanna såg jag inte igen förrän  jag gick i mål!

Men jag fortsatte i mitt  eget låååångsamma tempo. Lät de som hitintills legat bakom mig springa om. 

Å det var jobbigt. Jag tänkte att det här går inte, funderade till och med po att börja gå men fortsatte springa.

Å sen bara flöt det po. Har ju glömt att det tar ett par kilometer innan man kommer in i flytet!

Det kändes som att banan var kortare.  När jag kom upp till skjutbanan för sista gången hade jag ju så mycket energi att jag kunde kosta po mig en selfiepaus. Sen ökade jag takten men den skitlånga sista sträckan hade kortats ner rejält. Jag kom ut po asfalten alldeles för snabbt, drog po spurten å sprintade in i mål!

Hur jag vurpade po andra varvet! 

Känslan när jag kom in efter andra varvet och Anna frågade om det kändes ok trots att jag fick bryta.

Men så skulle jag redigera å lyckades slänga allt!

Så nu får ni bara bilderna. 

Tror det är Anna Nystedt som tagit alla

Det är INTE kaffe i Joannas mugg

soppmys efter loppet!

kommer aldrig att vinna nått annat än flest färgerklassen

Hallå fall var energin nere po noll. Passet po gymmet tog 20 minuter längre tid än vanligt.

Får väl säga att det enda positiva, förutom kramen var att jag drog 120 i marklyft utan att armen gick sönder!

Och så fick jag kaffe!

Ibland känns det som att ju mer/ofta jag tränar ju mer energi får jag så för att prova tesen tog jag en promenad po eftermiddan.  Var inte alls sugen så kallt det var men solen lyste å då får man passa po!

Lyste å lyste?  Ett stort jävla moln skymde solens sista strålar så nä det fick jag ju inte så mycket av!

Hann dessutom inte ner för uppfarten innan hörlurarna dog!

Men energi hade jag. (Var nästan så att jag ville börja jogga. Måste nog planera in en löprunda snart!) Mrn jag hade bestämt mig för att ta en lugn promenad utan att hetsa!

Såg nått ovanligt. Har nog aldrig sett Joanna ute i gymmet 😉

Så jag passade po att snacka med henne under tiden hon tränade klart. 

Ha! Hon hade ingen chans att komma undan!

Nåja jag började po mitt pass. Körde enbens höftlyft istället för de vanliga. 

Konstaterade att jag nog inte kände igen nån av de som tränade. Å så många där var?!

Men det var efter passet jag blev besviken!

Värsta mardrömmen! 

Besviken satte jag mig i soffan. Kollade igenom telefonen och kom po vilken vanemänniska jag är. Sträckte mig ett otal gånger efter kaffekoppen. 

Som inte fanns där!

Jag har knappt börjat springa nån kilometer. Då börjar jag genast planera ett Marathon. Å efter det? Bli inte förvånad om du ser mig göra ett ultra!

Å töser? Varför nöjer jag mig inte med en alldaglig tös? Nä jag fastnar ju för de bästa. De som är 12 poäng po en skala mellan 1 till 10. (Så om det är nån tös som känner att jag är intresserad, känn dig smickrad!)

Fast lite jobbigt är det när jag själv är en tvåa. Har ju aldrig nån chans!

Det senaste är kosten.

Jag tänkte att jag skulle prova med lite mer vegetariskt. Så där lite lagom. Tänkte prova året ut. Ja jag vet att det blir en massa julmat så jag skulle ju inte gå all in! Hur bidde det?

Jag har ju nästintill blivit fanatisk! Undviker all form av animaliskt protein till och med ägg och mjölk!

Varför? 

Brevid mig hade Maria en kund. En mamma med sin lilla unge i barnvagn. Barnet tittade lite förvånat po mig. Vad är det den galningen gör? Tänkte hen nog!

Iallafall hade vi lite ögonkontakt och jag provade alla mina grimaser men ungjäveln såg bara road ut. Den slängas ut sin leksaksgiraff och tyckte jag skulle plocka upp den. Sen kom ju partytricket deluxe. Bäbisen stoppade foten i munnen.

"Intressant!" Tänkte Ola och provade själv. 

Det gick faktiskt bättre än förväntat även om jag inte fick foten ända till munnen. 

Men vilken tur att Maria inte vände sig om och såg mig då!

Rent allmänt känns det som att jag är tillbaka po banan. Få se hur länge det håller?

Jag har lite motståndskraft och kan hålla kosten. Fast jag fick kämpa för att inte ta den tredje pepparkakn igår!

Tar vi sen att vågen för första gången sen i september visar po ett minus.  Så här lite har jag inte vägt sedan mitten po 90 talet!

Kom att tänka po en bok jag läst av Stephen King, "maratonmarschen" 

Den är en dystopisk skildring och handlar om en tävling där den som går längst vinner! Men man måste gå i minst 6 km i timmen annars blir man skjuten. Jag har alltid tänkt att 6 km i timmen det är ju hur jävla snabbt som helst, nästan joggingfart. 

Så nu är jag alltså  ute och promenerar i den hastigheten å då är det ju helt enkelt inte lika snabbt längre!

För där står man ofta i en konstig position och just då trycker det po. 

Då blir det alltid lite fel för man koncentrerar sig po en annan kroppsdel än man ska medan man tyst försöker smyga ut fisen den och hoppas att den inte luktar för mycket inte. Ibland misslyckas nån både med doft och ljud å då låtsas man som inget och hoppas ingen märker. Problemet där blir ju nästa som ofta kommer som ett brev po posten!

Eller som ett brev po posten borde komma!

Igår provade jag nått nytt. Yinyoga!

En lugnare form där man skulle stanna i positionerna flera minuter. Bra, tänkte jag! Jag behöver ju rörligheten man får av yoga och ska man stå i fem minuter i positionerna så blir det väl knappast några krigarepositioner.  De som är så ansträngande för mina stackars knä!

Vet inte riktigt vad jag ska säga. Förutom att det var ju inte i närheten av vad jag trodde!

Blir alltid lite stressad av "lugnande" musik. Dessutom hörde jag knappt vad instruktören sa och när hon går runt och justerar. Dvs trycker ner axlar eller  vrider po ens kroppsdelar så blir jag nog mer spänd! Märkte vid ett par tillfällen att hon inte kom till mig, antog att jag nog låg i en alldeles för hopplös position!

Po tal om att prova nytt? Har bestämt mig för att jag ska prova att inte äta kött ett tag. Jag börjar med fram till jul så får vi se om det händer nått!

Egentligen hade jag tänkt att jag skulle skippa både ägg och mejeriprodukter men efter de två första dygnen så inser jag att det blir svårt. Vad ska jag ha po frukostmackan t.ex?!

Nu i helgen hade vi vår första planering inför EB spanien. Kunde inte börjat sämre.

En i teamet stannade himma pga vinterkräksjuka.  Jag fick ge upp vid middagstid igår. Fick världens migrän! Så illa har det inte vatt sedan tiden fm (före Maria)

Så stackars Emil och Matilda fick klara sig själva en stor del av helgen.

Jag har sen dess legat däckad 24 timmar. 

Sen att vi hade strömavbrott hela eftermiddagen.  Nåja jag kunde ju sova ut det men när ljuset fladdrar och går om och om igen kan man inte riktigt lita po elen !

Söndagen avslutades iallafall lite bättre.  Efter att ha velat fram och tillbaka kände jag mig tillräckligt ok för att våga mig po sprintpasset.  Inget jag ångrar. Maria hade tidigare i veckan sagt att det skulle bli riktigt tufft. Då väcktes hoppet skulle hon tjuvstarta po nya sprintreleasen?

Fast det hade jag ju hunnit glömma så när hon och Åsa skulle teama passet blev jag först oroad å sen glatt överraskad när de faktiskt skulle köra nya releasen.  Jag hade ju fått vänta med att prova den till julhelgen annars. Vilket är nästa gång jag kan gå po sprint!

Detta är ju den bästa releasen hitintills.  Har ett långt segment med styrka. Den delen av sprinten jag älskar mest. Å det blev ännu bättre eftersom vi skulle göra det två gånger. Alltså jag tog i för 17. Dvs mitt motstånd låg po 17. Det var åtminstone två steg högre än nån jag såg runt mig!

Å jag bara älskar när två granna töser ger mig uppmärksamhet.  Åsa var ute å coachade å Maria skrek po mig i mikrofonen!

Enda glädjedödaren var att det inte var riktigt optimalt att köra efter att ha fastat hela helgen.  Magen skrek nått så innerligt

Men jäklar Maria, om två veckor då kör vi skiten ur passet!

Men vad är det som händer po gymmet? Jag blir mer och mer orolig för hur det kommer att förändras. Det enda som håller mig kvar just nu är gemenskapen med dem jag brukar prata med. Annars hade jag nog bytat till ett i Eslöv po studs. Jag får väl ta första kvartalet  nästa år och prova dem olika innan jag bestämmer mig!

För likt en dålig actionrulle med Bruce Willis eller vilken avdankad actionstjärna ni vill så har jag blivit återkallad från min pensionering. 

Fast i mitt fall är det inte mer spännande än scouterna. 

Jag ska köra EB till sommaren. Denna gången i Spanien. Å nu i helgen har vi första planeringen.  Lite sen, jag vet men teamet har precis blivit klart. Å trots att jag har gjort detta tre ggr innan har jag ändå fjärilar i magen..

Och som om inte det var tillräckligt så är det nog dags att byta gym. Ni som tränar i Eslöv vilket förordar ni? STC eller Actic? De med 24 i namnet går helt bort. Hur är gymmet po friskis? Jag gillar att de har ett cykelpass med norska intervaller 😁

Men än så länge är jag kvar i Kävlinge po Nordic. Om ni följt mig ett tag så borde ni veta att man inte ostraffat ändrar po mina rutiner så idag var det fredagspasset. Även kallat fredagsmys!

Tror inte jag gjorde en endaste av de övningarna som egentligen ingår i fredagspasset. Men efter att ha slängt bort Maria å hennes kund testade jag nått nytt. Enbensutfall i smithmaskinen. Hade ingen vikt po men vi kan avslöja att benen skakade värre än ett par maracas! 

Själv fortsatte jag att lägga po vikter, la po 10 kilo mer än vad jag brukar. Så lugnt tog jag det!

Men som vanligt brukar jag fundera när hon säger nått. Jag vet att jag egentligen borde haft en vilodag men....

Lite konstigt är det ändå? Som vanligt körde jag crosstrainern som uppvärmning. Det var precis som att benen hade en rejäl fart i sig. Kom upp i en ovanligt hög hastighet. Det är som att benen inte riktigt visste vad de ville. Å ena sidan jobba snabbt å andra sidan skaka som om de var helt slut!

Så jag hoppade en av benövningarna.  Konstigt att det är den jag gillar minst som jag hittade mest argument för att inte göra?!

Fortsatte med ryggen. Här får jag ta det lugnt för armbågens skull. En av fördelarna med att köra med löjligt låga vikter är att jag verkligen kunde känna av att jag jobbade med rätt muskler. 

Sen kom bakslaget. Skulle köra hantelpress men varje gång jag sträckte po armen skrek det i armbågen så jag gav upp efter ett par repetitioner!  Ni som känner mig vet att jag vid ett sånt här läge blir Grumpy!  Men jag lyckades ändå köra ett par set med armhävningar innan jag var färdig!

Benen var väl ok om än lite stumma men rumpan.... 30 minuters gumptortyr. Hur jag än ändrade ställning po sadeln var det olidligt!

Jag hade tänkt mig att ta det lite lugnare. Det går ju bra när det är Maria som håller i passet. Nä tänkte väl det. 

Visst mina hundra procent var väl inte helt hundra men nog attans var jag uppe och tafsade po dagens maxförmåga. Som när Maria sa att man borde ligga po minst 15 i motstånd.  Då lägger Ola sig po 16. 

Å i nästa omgång ökar han. Motståndet var så tungt att jag knappt orkade cykla runt. Displayen dog flera gånger, som  den gör när man slutar trampa!

Tror jag kommer att ta det lugnt po morgondagens styrkepass  men det får vi väl se då!

Men jag hoppar po de galnaste idéerna.  Springa Marathon, åka till Spanien med 40 scouter, cykla i 3 timmar som jag gjorde idag!

Ja ni läste rätt 3 helveetes timmar po cykel! Inga problem nä det tyckte inte jag heller efter den första timmen. Var nästan så jag funderade po om jag hade gått ut lite för lätt. Men direkt efter pausen var känslan en helt annan! Å den sista timmen ska vi inte snacka om. Den var ett rent helvete!  Den gick låååångsamt, jag var så trött att jag knappt hörde vad Anna eller Camilla sa utan jag bara trampade po, såg hur de andra gjorde å då gjorde jag likadant. Po slutet när det var ett lättare parti drog jag av allt motstånd, ändå kom jag knappt upp i varv!

Jag hade redan tidigt bestämt mig för att i sista backen skulle jag lägga po tungt,tungt å det gjorde jag. Samtidigt tittade Anna po mig och nickade så då la jag po lite till. Fick verkligen lägga all tyngd po pedaler för att överhuvudtaget komma runt och så fort vi var klara orkade jag inte rubba pedalen!

Nä aldrig mer!

Fast vasaloppscyklingen den första mars lockar lite!