olasjunnesson

 Å nu kom resultatet.  Jag väger 15 kilo mer än i januari. 

Jag som vid det här laget skulle haft klädstorlekar utan x i namnet. Kunna springa ett maraton. Å lyft min dubbla kroppsvikt i marklyft. I bänkpress hade jag nöjt mig med min kroppsvikt!

Så vad göra?

Det är ju bara att börja om. Koncentrera mig po att äta bättre och göra av med mer energi!  Ni vet det där "lätta" recept po att gå ner i vikt!

Å så naturligtvis börja träna igen med bästaste PTn Maria

Nu är det ju inte bara positivt att träna med Maria.

Hon är ju nått av en idol för mig å att då visa upp hur dåligt det har gått för mig, hur tjock, svag å orkeslös jag blivit! 

Dessutom får hon ju alltid se min sämsta sida. Hur jag försöker komma undan, fuska, ger upp!

Å så får man ju så ont i dagar efteråt.

Sen är det ju rätt långt att köra. Tar lika lång tid enkel resa som ett pass!

Fast allt vägs ju upp av det positiva. 

Hon får mig att anstränga mig mycket mer än vad jag hade gjort själv!

Tekniken blir ju så mycket bättre.

Jag tycker det är kul. Å jag tror hon också gillar det, iallafall när hon ställer sig i vagnen jag puttar över hela rummet.

Å så är det ju Maria.  Ett pass med henne ger mig så mycket energi att det håller i sig veckor efteråt!

Jag vet ju vad det är som gäller. Vad jag ska tänka po när det gäller mat. Hur jag ska träna.  Ändå är det som ett svårt hål. En nedåtgående spiral.

Detta året har ju varit helt bortkastat.  Varje gång jag börjat om har något hänt som gör att jag sjunkit lite djupare, Ryggskott, Diskbråck, Jobb, Rosfeber, karantän!

Avgrunden jag ska börja klättra ifrån blir bara djupare å djupare! 

Det finns en del influenser inom hälsobranschen jag följer men nästa gång jag hör nått i stil med. Om man tar ett litet snedsteg är det bara att skaka det av sig å fortsätta med planen nästa dag. Jo jag tackar. Om det vore så enkelt. Men alla de jag följer har ju tränat å vatt aktiva större delen av sitt liv. Jag har ju bara fuskat lite de senaste åren men jag vet att det som låter så enkelt är egentligen svårare än vad man tror! 

Jag får verkligen hoppas att detta är sista gången jag börjar om. För de senaste dagarna känns bra. Har ju fått energi nock att ta årets första havsdopp!

Men om jag då är trött å somnar vid 20 snåret så... japp vaken å pigg vid 2 po natten.  Underbart upplägg inför min första arbetsdag efter att ha varit ledig sen midsommar. 

Nåja jag kommer dit och det dröjde inte länge innan den känslan att jag skulle vatt hemma längre dök upp. Lyckades motarbeta den men.....

Skulle göra lunch. Till mig själv, och från mitt stora variationssortiment valde jag att göra en omelett.  Döm om min förvåning när jag blev mätt efter halva.  Så till kvällsmaten tog jag bara 2 ägg istället för 3. Ja jag vet otroliga variationer po min kost!

Iallafall så är mitt ben lite rött, ömt å svullet. Men så ont det gjorde po kvällen. De tre sista timmarna ville jag bara gråta av smärta. Faktum är att det bultar rejält i benet nu!

Så varför tar du ingen Alvedon tänker ni å det är en bra mycket bra fråga! Varför tar jag ingen smärtstillande?  Har inget bra svar po det förutom att jag försöker undvika kemikalier så möed som möjligt men vi får  väl se. Kan jag inte somna då kanske jag tar en. Annars får jag vila benet imorgon  då jag är ledig 

Vaknade i söndags med feber. Låg å frös så jag skakade under täcket. 

Nån gång under dan fick jag tag po jobbet å hur jag skulle göra med testet för den för sjukdomen.  Testet vi måste ta inom 72 timmar. Ja jag vet jag tänkte lite fel po tiden å blev stressad.

Men för övrigt sov jag heeeeeeeeeeeela dan. Enligt min klocka 21.40 timmar

Måndan det hade börjat göra ont i benet å jag fick en tanke om att det kanske var rosfeber istället. För visst var väl benet lite svullet å rött?!

Tänkte jag skulle fråga syrran om hon såg nån skillnad po benen men hann inte. Hennes öppningsreplik blev. "Vad har du gjort med benet?"

Så det var bara att kontakta vårdcentralen å träffa doktorn.  Samma polska läkare som sist jag var där å jag uppfattar bara vartannat ord hon säger om ens det. 

Tycker verkligen att vi ska ha språkkrav inom vården!

Blev  försedd med kåvepenin med tillsägelse om att komma tillbaks imorgon.  Tydligen var min sänka skyhög! 

Efter att ha sovit 21 timmar igen var det dags att åka tillbaka igen. Nu var benet rejält svullet, rött å ömt att gå po!

Sänka var fortfarande po 250. Så de skickade mig med remiss till Akuten.  Fick tag po andra syrran så jag slapp köra i LA!

Träffade en ny läkare. Finska denna gången. Vidhåller språkkrav!

De funderade po om de skulle behålla mig men eftersom jag inte duschat po 3 dar tyckte de nog jag luktade lite så jag blev hemskickad med ny penicillin å återbesök nästa dag! 

Fast nu började jag må lite bättre, så bra att jag kunde köpa en melle och äta den!

Men vissa saker förstår jag inte varför folk gillar.

Soltorkade tomater.  De är ju bara så räliga!

Ruccola? Tråkiga blad! 

Jordgubbar!  Nä tacka vet jag hallon eller blåbär!

Mögelost! Vidrigt!

IPA eller vilken annan fancy ölsort. Smakar bara Blä!

Fastlagsbullar. Vissa envisas med att kalla dem semlor. De som gör det har fel! Egentligen borde jag gilla såna men nä...

Tacos! Vem i hela Kristian den godes namn kom po att man måste äta såna räliga kladdiga saker po fredagar?

Sötningsmedel.  Kan nån påstå att lightversionen av vad som helst är gott? 

Starkt kryddad mat! När man knappt kan stänga munnen för att det bränner!

Nä tacka vet jag 

Blodkorv.  Helst med lingon å grädde!

Hylleblomsaft!

Broccoli å ärter är mina favoritgrönsaker!

Ananas och eller banan po pizzan. 

Sushi! Trodde aldrig jag skulle lära mig tycka om det. Men jag tar aldrig wasabi?

Vilken maträtt som helst bara det är sås å potatis till!

Punsch!  Kall direkt från frysen eller varm till ärterna!

Typiskt. Då är det bara till att ta det lugnt ett par dagar tänkte jag. Ja jag tänkte en hel del negativa tankar först. Po franska, om ni förstår? 

Fast sen kom jag ju po. Jag skulle ju springa 16 km idag. Å i komponera Coronamilen i detta. Så det fick bli en mils promenad istället

Men tillbaka till vändningen. 

När jag började mitt projekt. Gick jag ner ca 10 kilo po 3 månader. Detta höll jag i ca ett år sen minskade viktminskningen för att det senaste halvåret istället bli en ökning. 

Grejen är den att jag vet vad jag bör göra.  Kosten å vardagsmotion. Men ack så svårt att komma tillbaka till rätt spår. 

Så för att motivera mig. Dvs sätta press. Kommer jag att anta Olas utmaning!

Att i tre månader framåt dagligen lägga upp hur det går med kost å motion. 

Så idag.

20072 steg 

Kost ok. Bör bättra mig po mellanmålet!

Ha!

Ingen har berättat om hur ont man har, hur stel man känner sig!

Hur det svider mellan låren. Det svider så möed att man kan knappt kan tvätta sig men vis av erfarenhet vet man att det inte kommer att gå över om det inte blir rent!

Krampen som kommer de sista 500 metrarna när man egentligen vet att man förlorat mot klockan men man försöker ändå komma ut ett sista varv 

Smärtan i låren, rumpan. Hur man springer nästan dubbelvikt för att det känns i ryggen. 

Trötthetskänslan när man bara ser en dryg meter framför sig å måste kämpa för att höja blicken och genast sänker den igen för det är så himla långt till nästa krök, krön eller annan riktpunkt !

Fast jag får ju medge att det finns några ljuspunkter. Som när det var 500 meter kvar po fjärde varvet å jag kände mig stark, snabb. Jag provade att öka å det gjorde jag, nästan flög fram när jag sprang i mål!

Att jag lyckades hålla ca 7.30 tempo i tre varv

Att jag sprang 6 varv å missade starten po det 7 med mindre än en minut. Får väl erkänna att jag nog hade fått bryta po varv 7 om jag fått starta men ändå.

Att detta är den längsta distans jag faktiskt har sprungit!

Å när man sen får en god jordgubbstårta som belöning med precis lagom många jordgubbar. 

(De plockade bort en för varje varv)

Å att jag hade hunnit köra en kilometer innan regnet kom 

För jag var med å sprang frontyard.  En 3 kilometersslinga där man måste öka för tiden man har po sig minskar för varje varv!

Å så vitt jag vet håller de fortfarande po där ute i skogen å springer varv efter varv!

Det värsta är att jag kan inte beskylla Maria för det så.......

Iallafall fortsätter min löpträning.  13 kilometer stod po tur å ska man springa 13 kilometer tar man naturligtvis Joannas tolva.

Fast jag var lite tveksam. Skulle knäna hålla? Det är ju mest asfalt å jag har inte sprungit så mycket po asfalt.

Sagt å gjort jag började springa.  Sakta men långsamt,  de första 6 kilometrarna höll jag ett ungefärligt 7,30-35 tempo po.

Knäna kändes ok liksom ryggen. Har jag nämnt att jag har ont i den åsså? 

Det största problemet var faktiskt axeln. Jag kände att jag inte arbetade lika mycket med högra.vid 6 kilometern ungefär passerar man ån vid lilla Harrie. 

Varför hade inte Paula en vätskekontroll där?

Sen börjar uppförsbacken. Tänk att det var här Kalle elvas arme gick för att massakrera den danska befrielsearmén.

Tempot sjönk drastiskt men kändes ändå bra. Var ju inne i flytet.

Väl uppe var det dags för nästa obefintliga vätskestation! Jag får väl stryka systerdottern ur mitt testamente, igen!

Sen var det lite upp å ner innan man korsar ån igen vid Rinnebäck. Därefter var det bara cykelvägen till gymmet, slätt å fint så jag kunde öka lite po slutet!

Å nä jag kommer aldrig att låta henne glömma att hennes tolva är 13 km!

Men jag känner mig lite sliten, ont i ryggen å det stramar nått infernaliskt bakom vänstra knäet. 

Så när mitt schema blev ändrat att jag faktiskt kunde va med po löppasset var det ju ingen tvekan om att jag skulle ta en vilodag istället.

Så nu kunde jag va med po ett sista pass med Joanna.  

Var väl lite orolig eftersom jag springer låååångsamt. 

Men det gick bra. Vi började med lite pw. Började springa i långsam takt. Så långsam att jag faktiskt funderade po att springa om de andra.

Joanna körde lite teknikträning med oss.  Något jag verkligen behöver!

Sen bidde det intervaller 1 minut springa, 1 minut gå.

Det intressanta här var att jag var nere po tider under 7 minuter per kilometer nästan 6.30 vid nått tillfälle.

En annan intressant sak var när vi skulle gå. Då haltade jag po vänster ben för att jag hadde ont i knät och po höger ben för att jag är svag i det. Undras om det såg kul ut bakifrån?

Häromdan tog jag mig en tur runt hemmet. Hade kollat upp vad som borde va lagom långt. Å om det skulle vara längre är det ju bara en bonus.

Började bra. Grusväg de första 4 kilometrarna sen 1500 meter asfalt innan det bidde grusväg igen. Höll ett bra tempo. Fast jag sprang sakta. Som vanligt. Lyckades jag hålla ett tempo po 7.30 per kilometer. Lyckades faktiskt hålla det hela 6 km. Så hurra för mig!

Sen gick det betydligt långsammare de kommande 3 kilometrarna innan jag kom ut po 108an å asfalt den sista biten. Faktum är att jag kunde öka så jag sprang in po ett 6.30 tempo.

Enda smolken var att runda bara var 10 km. Jag som skulle springa 11!

Veckans andra löppass tog jag i skrylle.  Sprang milen där för nån vecka sen å tänkte att om man kombinerar milen med 2 kilometers rundan så blir det ju tolv kilometer. Å som bonus får man då springa uppför två mördarbackar. 

Så sagt å gjort. Startade i ett låååååååångsamt tempo.  Kom aldrig under 7.40 i snitt men jag sprang hela.  Inklusive de två mördarbackarna! 

Tiden är inte det viktiga  utan det viktiga är att jag fortfarande har ett hopp om att våga köra maratoner i september.

Även om rundorna är sådär en 7-8 kilometer kortare än vad jag hade tänkt de skulle vara vid den här tiden!

Finns det nått tradigare än att springa? Å jobbigt är det också?

Vi kan konstatera att denne blir ju inte för besviken ifall de måste ställa in pga coronan!

Men så länge de inte gör det får jag väl träna å se hur långt jag kommer till september. 

Denna veckan har ju faktiskt inneburit lite plus! Jag har faktiskt sprungit två ggr, totalt 1.65 mil.

Men fy Faen. I måndags tog jag en runda po 6,5 km vid 3 sådär kändes det bara jobbigt. Inte fysiskt men tradigt. Fick verkligen anstränga viljan å ta mig runt,

I går lyckades jag få med mig lille kusinen po milen i skrylle.  Var med bävan för jag brukar inte ha sällskap  å jag vet att jag nog inte kommer att prata så mycket.  Dessutom är han mer vältränad så risken fanns att jag skulle gå ut rör hårt å bli tvungen att gå. Å det var nära mellan 3 å 4 km. Jävla drygt uppåt. Bara att koppla po viljan men efter 7 ,8 kilometrar blev jag tvungen åt gå när det var uppför.  Å det är där mördarbacken finns.  Men jag kom igen när det var slätt så vi kunde fortsätta in till mål. Å förbi. För det saknades 400 meter till milen å det var det som var målet. 

Nu har jag ialla fall planerat de närmaste löprundorna. Ska ju öka 10 % i veckan. 12 kilometrarna blir intressanta då tänkte jag åka tillbaka till Skrylle,  ta milen å fortsätta po 2,2 kilometers rundan. Dvs mördarbacken 2 ggr. 

Å så säger folk att jag inte är klok!

Har ätit sämre å sämre. Varje gång jag planerar min mat känner jag en oro över att det inte ska mätta mig. Därfär har en å annan godisbit har slunkit med. För att inte nämna kakor. Å för varje gång väcks ångesten till liv. 

Samma ångest kommer när jag hoppar över ett träningspass, eller helt enkelt inte lägger ner nån energi i det hela.

Inte blir det bättre när en av gubbarna po gymmet kommenterade min nedåtgående trend i ganska nedsättande ordalag!

Men de två senaste dagarna känns bättre. Har nästan hållit kosten. 

Dessutom har jag kört fyra pass po två dagar

Första var ett cykelpass.  Kände mig helt klart nöjd med min insats. Ska kanske fortsätta med att sitta längst bak.

 Sen tog jag ett crosscage po kvällen. Behövde lite fart å fläng å nån som skriker po mig. Ett extra plus var att jag kunde köra stepupp po en hög låda utan att benet klöddade.

Idag började jag med att springa en runda. Var faktiskt första gången jag sprang  hela min ca 5 km runda runt huset. Brukar ju annars bara powerwalka den. Å tiden var helt ok. Nån sekund söligare än mitt tänkta Marathon tempo så........

Nu ikväll tog jag å impulsyogade.  Bytade om himma för att jag skulle spara tid å hinna till passet.

Ni som känner mig vet att jag anser att  jag är sen om jag kommer mindre än femton minuter

Innan jag ska.

Å jag var sen!

Fast Joanna var po ett riktigt busigt humör. Hon hade hittat  de svåraste positionerna hon kunde. Ett flertal gånger fick jag ge upp för att jag inte kunde vrida å frångå kroppen tillräckligt för att göra övningarna. 

Får väl nöja mig med att jag faktiskt kom ner med bröstet i golvet när vi gjorde duvan!

Nu kan jag bara hoppas att jag är po väg tillbaka  att de bra dagarna byter plats med de mindre bra så att jag kan fortsätta mot målet!

Men jag var ju inte där!

För ca två veckor sen tog jag de första löpstegen  po länge. Det var ca 1 km haltande löpning längs kävlingeriver bort till bron. Sen vände jag å haltade  tillbaka.  Det var då jag insåg att jag kanske inte skulle riskera nått med att springa 17 km traillöpning.  

Så det är tungt nu!

Får jobba med min RMI så det stänker om det. Känner att det går framåt, benet wobblar inte lika mycket längre utan det känns stabilare runt knät. Men ändå!

Har faktiskt funderat po om jag ska ge upp planerna po att delta i Helsingborgs marathon. Istället ska jag fokusera po att bli ok å sen se om jag kan köra en mara. Hade sluppit stressen.

Nåja jag ska springa 3 kilometer i morgon å sen ska jag sakta öka distansen så får jag se om jag känner mig redo för en mara i september.  Annars får jag väl ta den nästa år!

Säger de!

Vilken jävla känsla då undrar jag? Är det den brännande, svidande rumpan? Som om nån hade gått lös po den med en ridpiska! 

(Fråga inte hur jag känner till den känslan)

Det började redan när jag körde in po parkeringen och såg Sprinkles.  Det betyder att Kävlinges minsta men tuffaste brandkvinna var och tränade. När det sen visade sig att hon precis hade kommit och också skulle träna där nere......

Po uppvärmningen kunde jag öka hastigheten och gå i mitt vanliga PW tempo!

Jag kunde köra igenom alla övningarna po passet. Även om jag fick gå ner lite mer i vikter än vad jag tänkte från början!

Fast det var två av övningarna jag inte gjorde. Spyan kunde jag inte göra för de hade tagit bort kuddarna. Burpeesen hoppade jag över men säg inget till Maria 😉

Jag hade sällskap hela tiden, min idol körde ju sitt pass brevid mig. Så vi kunde snacka och skratta en hel del.  Hon visade till och med fingret och räckte ut tungan.

Å tänk så glad man kan bli av att benen woblar när man går nerför trappan! 

Den sista glädjepunkten var  att de hade fått in nya glassar. Å sen var det dags för ett rörlighetspass med Åsa!