Hinderbanan i Furulund. Po dagen exakt ett år sen!
Tror jag måste be den vackra, starka, snälla, generösa, underbara, fantastiska Maria om ursäkt. Jag har kommit po att jag ljugit för henne. Fast jag lovade mig själv att alltid säga sanningen oavsett vad. För annars kommer jag inte att gå i mål å jag behöver hennes hjälp!
För po vårt första möte sa jag att jag gillar hinderbanor men har ingen tanke po att springa toughest.
Så kära Maria. Förlåt från djupet av mitt hjärta att jag ljög för dig den gången!
Men idag var det dags. Helt oförberedd å otaggad så det stänkte om det. Till å med i startfållan funderade jag po att skita i det.
Vänta nu. Vad står det po ryggen?!
Såg det först nu när jag la upp!
Första hindret, trångt. Skulle upp po en halmbal å sen klättra uppåt i ett nät. Väl uppe kom jag po att jag inte är ett fan av höjder #iamafraidofnohigts
Nåja målsättningen var att klara minst 10 hinder, av 40. Tror jag gjorde det fast jag tappade räkningen.
Det fanns en hel del krypa under näthinder. Å fy fasiken vad det tar po en att krypa!
Jobbigt var det så jag gick betydligt mer än vad jag sprang.
Jag håller kontakten med ett gäng. De är snabbare än mig men jag vet att där är en del bärahinder å gå i vatten. Där kommer jag att ta in!
Å det gjorde jag, trots att vattnet var svinkallt. Till å med jag höll ju po att frysa ihjäl.
Eller beror det po minskningen av mitt isolerande lager?
I slutet po banan lyckas jag faktiskt gå om dem å komma före i mål!
Jag tänker inte skriva om hur besviken jag blev po balanshindret. Där jag inte vågade ta det avgörande steget så att brädan tippade över.
Inte heller besvikelsen när jag bara kom upp två balar po pyramiden. Tror det var mitt huvud som gjorde att jag inte vågade satsa. Båda gångerna försökte jag frammana Marias röst i huvudet, men hon har börjat låta lite väl mycket som jag!?
Men det var två hinder jag var riktigt stolt över.
Det första var en trappa med bjälkar po lagom avstånd. Fyra stycken. Väl uppe fanns det bara möjligheten att hoppa ner å då var jag flera meter upp. I alla fall två. Men jag hävde mig över sista bjälken, gled sakta ner så jag hängde i händerna å hoppade! Funkisen som stod där fick en high five!
Det andra hindret var po slutet, upp för en byggnadsställning. Gick ok. Men sen skulle man kana ner po en lodrät ramp å ut i vattnet. Å jävlar vad högt! Hade det funnits en trappa ner hade jag tatt straffrundan. Men det fanns det inte så jag var fast.
Vad göra? Känner hur paniken kommer men beslutar mig för att försöka.
Sätter mig ner, benen ut över kanten, håller i stången, hyperventilerar.
Rösten i mitt huvud. Låter fortfarande inte som Maria, men den säger: Ola, du har dykt från femmans po badet. Du borde klara detta.
Räknar tyst i huvudet. Ett, två, tre po det fjärde ska det ske........ tittar mig omkring, ser att ingen annan åker just då, glider ut så jag hänger i händerna, känner rampen mot ändan å släpper taget!
Väl uppe till ytan tror jag att mitt glädjetjut hörs över halva Malmö!
