Det här inlägget ska inte handla om hur ensam jag är.Inte heller om mina bekymmer att skaffa nya vänner, eller behålla dem jag har.
Jag ska in te ens skriva om hur lätt jag går vidare, bort och glömmer!
Ska jag ens nämna hur tråkigt jag har det när jag inte är po jobb eller gymmet?
Den här jobbiga känslan av att jag saknar kärleken i mitt liv. Den känslan som jag hade bedövat och begravt. Men som sakta jobbar sig tillbaka i takt med att kilona rasar!
Eller hur jag önskat att jag kunde va modig och framåt, ta för mig och umgås i större grupper med okända personer.
Nä jag ska inte skriva nått om det!
Men varför ta upp det över huvudtaget?
Jo för att nu hade jag behövt ha nån som jag hade kunnat prata med om sånt jag behöver ventilera, nån som hade kunnat få mig att tänka po annat och inte grubbla. I te konstigt jag är Grumpy?
För detta inlägget ska handla om hur frustrerad jag är.
Det känns som att jag aldrig kommer nån vart. Ja nu tänker ni 50 kg är ju nånstans. Men det är hela tiden ett kämpande med smärtor hit å dit. Kan jag känna i två veckor att det går bra, att nu är jag po gång nu kan jag bygga de där musklerna. Få en så fast å fin rumpa att handen po den så slår mig där inte studsar utan får ont istället! Å precis när det börjar flyta. Så får jag ont i ryggen, eller knät eller min jävla arm eller nån annanstans po kroppen.
Men nu skulle vi starta om för förtielfte gången. Visst jag fick lite influensa. Men det kändes bra po bodybalancen å cyklingen. Så jag skulle ta och köra lite lätt styrka. Jag kände mig ju så smidig po bh:n att jag byggt po passet jag skulle köra idag.
Och sätter igång med uppvärmningen. Crosstrainern kör för fullt. Men när jag går av känner jag hur strävt det är att andas. Ok då hoppar jag över löpningen imorgon.
Går ner. Det står ett par killar vid marklyftet så jag börjar med benpress. Lugnt å stilla, börjar med ett set om 150 kg. Inga problem sätter po 50 till och kör 4 set.
Fan de håller fortfarande po! Då tar jag hacksquaten. Lägger po 50 kg och kör 5 set. Äntligen är det ledigt borta vid marklyftet. Lägger po 50 kg och kör ett set om 10. Vad är detta? Jag bidde ju yr.
Håller po min plan lägger po till 60 kör ett set. Fortfarande yr. Behöver en längre paus antagligen. Maria frågar hur det går och jag svarar dåligt.
Konstigt att hon inte kom bort och slog po mig, som vi kommit överens om att hon ska göra när jag är negativ!
Kör nått set till men vågar inte fullfölja planen. Så jag tänker köra lite bänkpress istället. Bara 50 kg inte mer men är fortfarande dizzy så jag skiter i det!
Går upp för efter träningen fika po kaffe och nocco.
Messar Maria om hur det kändes.
Då får jag panik! Maria föreslår att vi ska hoppa över träningen po måndag och att jag ska kurera mig istället. Jag som har längtat så efter detta passet. Då jag ska nå ytterligare en målgräns. Detta passet som skulle va det första av vårens alla måndags pass, omstart förtielfte!
Nu när jag äntligen skulle säga att jag mår bra och har inte ont nånstans!
Snälla Maria gör inte såhär mot mig!
Naturligtvis fattar jag att hon har rätt men jag VILL inte hoppa över passet po måndag!
Så jag sitter där i soffan, snackar lite med folk och med Alva i receptionen. Men det är ju inte som när man kunnat snacka med HannaFelicia!
När jag lugnat ner mig å duschat skickar jag till Maria att det är ok om vi skjuter upp träningen en vecka. Mitt fysiska mående vann över viljan denna gången också!
Men åskmolnet Ola som kör him är inte nådig!
