olasjunnesson

Vägen har varit lång och tung vid varje krön ni passerat  har det dykt upp ett nytt och ni har tänkt, bara detta också!

Ni har blivit tvungna att gå ner i dalar för att sen börja stigningen igen. Ni har rättat till utrustningen, plåstret om skoskavet.  Dagen har känts oändlig och ni längtar tills ni når målet och kan slå läger. 

Ni är trötta. 

Krönet kommer närmare och närmare.  Det är inte lika lätt som po morgonen men ni kämpar po. 

Bara det inte är ett nytt krön bakom detta!

Och så kommer ni upp!

Ser framför er, inte det karga landskap där den ojämna stigen slingrar sig utan en hög, nästan lodrät klippvägg!

Helt plötsligt har allt ändrats. Det enda sättet att komma vidare är att klättra upp för den släta stenen.  Det finns knappt några sprickor och skrevor  som verkar stora nog att få grepp om. 

Ni har ingen aning om hur ni ska ta er upp! Men ni vet att det är många timmar kvar innan ni kan nå  målet. 

Det är ungefär så det känns. Jag har hållit po länge och är trött. Att gå till gymmet och lyfta är som att kämpa sig uppför fjällsidorna. Det är jobbigt men det går att kämpa sig upp po den vilja! 

Nu står jag inför klippväggen och vet inte hur jag ska göra. Det handlar inte om styrka utan om att träna upp funktioner och kroppshållning.  Jag sitter där och Maria ber mig justera nått så att jag använder rätt muskler. Och jag vet inte ens hur jag ska justera!  Jag kan inte sänka axeln, ryggen blir inte rak, jag får inte skuldrorna att röra sig som de ska!

Jag vet att jag sagt att jag ska va positiv.  Men det är en hel jävla slät klippvägg jag ska försöka kravla mig uppför.  

Och vad finns po toppen för det är fortfarande flera kilometer kvar till mål!

Och det känns just nu bara så övermäktigt!